Fjärde söndagen efter Trefaldighet

Predikan i Vantörs kyrka den 2 juli 2023
Tema: Att inte döma
Texter: GT Hes 18: 30-32, EP Gal 6: 1-7, Evangelium Luk 6: 36-42

Får jag vara med? Kan jag vara den jag är? Passar jag in här?
Jag tror det hänt att du liksom jag, kanske oftare än vad vi vill låtsas om, känt, tänkt och undrat just det: Hur kommer jag att bli bedömd, kanske till och med dömd i just detta sammanhang?

Varför är det så? Måste det vara så? Varför har vi så lätt för att se flisan i vår medmänniskas öga men inte bjälken i vårt eget?

Idag rör texter och tema något djupt mänskligt – frågorna om dom, rättvisa och förlåtelse. Det är inga lätta frågor eftersom de berör de svåraste delarna med att vara människa.

”Att inte döma” är rubriken, och på ett rent allmänt plan skulle nog de flesta kunna skriva under på att det är fel att döma.
Men när saker gör ont på djupet, när någon verkligen gjort oss illa, eller när vi bara inte kan stå ut med hur någon beter sig, då är det svårare. Dom, rättvisa och förlåtelse är som sagt svåra begrepp att prata om eftersom de hör ihop med känslor som känslor som svek, rädsla och utanförskap.
Men frågan om att döma eller inte är faktiskt inte främst en etisk/moralisk fråga. Nej, idag skulle jag vilja stanna upp inför det faktum att vi ska undvika att döma, för att det är skadligt att göra det. Inte minst för oss själva.

Om jag ställer mig kritisk och dömande och anmärker på andra måste jag ju också rimligtvis förvänta mig andras kritik de gånger jag misslyckas med det jag satt som upp standard. ”Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.” säger Jesus i dagens evangelietext.
Det skapar ett rätt hårt och känslokallt umgängesklimat där vårt handlande styrs av rädslan för att göra fel snarare än kärleken i hjärtat.
Men framför allt är det lätt att – om jag har ett kritiskt sätt att se på människor – förledas att tro att andra ser på mig på samma vis. Vad skapar det för osäkerhet i mig själv och vilken distans skapar det till andra människor?

Man blir som man umgås sägs det ibland. Och jag tror att det ligger något i det där. Alla som någon gång dragits med i en jargong där man talar illa om en annan människa, eller en viss grupp vet hur det lätt det är. Plötsligt har också jag blivit en av dem som dömer ut – fast att jag egentligen inte alls ville, av rädsla för att själv inte hamna utanför. Dömandet skapar otrygghet och murar mellan människor och grupper.
Därför är det klokt att hålla sig nära Jesus.
Jesus som uppmanar oss:
Var barmhärtiga! Döm inte! Förklara ingen skyldig! Frikänn. Ge!

Jesus som visar oss vem Gud är.
En Gud som är barmhärtig.
En Gud som står i kontrast till allt det som vårt samhälle mer och mer kommit att förespråka: känslokall rationalitet, hårdare tag fördömande attityder och ”Skyll dig själv mentalitet”
En Gud som är och vill kärlek.

Och kanske är det hela inte fråga om huruvida vi ska eller inte ska döma, utan en fråga om huruvida vi kan eller inte? Och jag skulle vilja hävda att vi faktiskt inte kan döma någon annan. För vad vet egentligen du och jag om vad en annan människa bär på eller står i?
Vi kan inte döma, men det är heller inte vår uppgift att döma.
Den Uppgifter åligger – i vissa fall rättsväsendet – men ytterst bara Gud.

Det betyder inte att man kan bete sig hur som helst förstås.
Det finns handlingar som är helt oacceptabla. Sådant som skadar andra. Och när någon blivit riktigt illa behandlad går det kanske inte att göra annat än att känna avsky och vrede. Men risken är att domen, hatet och ilskan binder bitterhet och hat. Förlamar och stänger ute. Står i vägen för kärleken. Därför kan domen, också då den i någon mån är befogad, bli skadlig för oss själva.

Men, det finns sådant vi behöver påpeka och stå upp mot. Det är det Paulus försöker förklara i sitt brev till Galaterna då han skriver att församlingen ödmjukt ska tillrättavisa varandra vid överträdelser. Men saken är – att det inte är andras syn på mig som ska avgöra mitt handlande, utan det som känns rätt i hjärtat. ”Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra.”
Det är kärleken som ska visa vägen för vårt handlande.
Kärleken som blir så tydlig när vi umgås med Jesus.
Bilden han målar av flisan och bjälken illustrerar samma sak. Vi ska inte bry oss så mycket om flisorna vi ser hos andra. De är ju förresten bjälkar för dem själva. Andra människors kamp är deras, inte vår. Istället är det vår uppgift att vända oss inåt och ta hand om det bråte som står i vägen för att vi ska kunna ta emot och ge vidare kärlek.

Ytterst är det nämligen det som dagens evangelium handlar om.
Att ta emot och ge vidare det som är Guds kärlek.

Gud som vet allt det du bär på och står i, som känner varje pulsslag i din kropp, varje tanke, varje steg. Gud vet vad det är som gör att vi ibland missar målet och brister i att leva alltigenom kärleksfulla liv. Och ändå dömer Gud aldrig ut.
Det är en kärlek som nästan övergår vårt förstånd. Att någon älskar mig, inte för att, utan trots att.

Frågorna:
Får jag vara med?
Kan jag vara den jag är?
Passar jag in här?
Bärs av Guds självklara JA!
Du får…
Du kan…

När den insikten landar i mitt hjärta, då blir Gud kärlek en drivkraft till att om och om igen försöka på nytt – så att vi dag för dag kan leva ett liv i barmhärtighet, så som Gud är barmhärtig.