Långfredag: Den lidande modern.

Idag är det långfredag och vi minns Jesu lidande och död.

I Vantörs kyrka har damkören Vox Nova sjungit ”Stabat Mater”, Pergolesis verk om ”Den lidande modern”.

Jag kan inte låta bli att tänka på alla mammor som lider världen över idag.

Jag tänker på mammor som vakar vid sina döende barns sängar.
Mammor som hjälplöst tvingas leva med vetskapen om att deras barn är fångade i missbruk eller säljer sina kroppar.
Jag tänker på mammor som släpper taget om sina söner i hopp om att de ska kunna få ett bättre liv i ett annat land.
På mammor vars barn dragits in i kriminalitet och antingen skjuter eller skjuts ihjäl av andra barn.
Jag tänker på mammor som förtvivlat försöker få sina barn till skolan.

Mitt hjärta brister.

Johannes evangelium, och Jesu ord till sin förkrossade mor då han ser henne tillsammans med sin bästa vän där intill korset, kommer till mig:
”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.

Han uppmanar dem att dela lidandet, att dela sorgen, att bära tillsammans.
På samma sätt som Gud själv delar lidandet och sorgen.
Att han hänger där på korset visar oss det.

Varför är det då så svårt?
Varför skärmar vi av oss och hamnar i glättighet och chimärer?

Jag önskar så att vi kunde låta våra hjärtan brista tillsammans.

Jag kramar det kors jag har i min hand och plötsligt blir det så tydligt att känns i hela min kropp:
Att jag har Gud!
En Gud som delar allt med mig.

Min Gud är en Gud som kommer underifrån. En Gud som genom att förödmjukas, torteras och lida vinner han kärlekens kamp eftersom kärlek är att dela livets smärta, att bära tillsammans.

Aldrig är vi ensamma, trots att det ibland känns så.

Att Jesus hänger där på korset vittnar om att Gud sitter på sjukhusbritsar på barnonkologen. Sover i vindskydd i flyktingläger och sitter tätt intill på mötet med socialtjänsten. Att Gud är med när polisen kommer med dödsbeskedet och att Gud torkar den gråtande moderns tårar. Håller henne under armarna när hon inte ens kan stå själv. Delar hennes oro och rädsla. Går med henne i smärtan.
Att Gud håller också min hand de gånger då jag är den mamma som lider.

Utsträckt mellan spikar visar sig Gud för oss.

Hånad, förnedrad, torterad, dödad.

Jag kan inte annat än börja knä inför det stora: Att det är Jesus som är Herren.

För att du inte tog det gudomliga
Dig till en krona
För att du valde smälek och fattigdom
Vet vi vem Gud är

För att du lydde fram till det yttersta
Döden på korset
Vet vi vad seger, vet vi vad väldighet
Vet vi vad Gud är

För att du nedsteg, hit till de plågade
Hit till de dömda
Vet vi att ingen ensamhet finns mer
Vet vi var Gud är

Därför ska alla sargade döende
Alla de dömda
Säga med alla heliga saliga
Jesus är Herre

Därför ska alla världar och varelser
Allt som varit
Är och ska komma en dag bekänna det
Jesus är Herre