Efterföljelse

Predikan i Salems kyrka på sjätte söndagen efter trefaldighet den 28/7 2019

GT-text: Amos 7:10-15

Epistel: 1 Thess 2:1-8

Evangelium: Matt 16:24-27

Här kommer en predikan som jag själv, kanske mest av alla, behöver höra.

Den handlar om efterföljelse, om att skifta fokus från mig, mitt, jakten på lycka och upplevelsen av missnöje – till att ha Jesus för blicken och leva efter hans vilja.

Det är inga enkla texter vi möter idag. De talar om att inte försöka vara människor till lags, om att vi ska följa Guds vilja och om att offra något för trons skull. Ja till och med att vi ska ge våra liv

Jag vet inte hur det är för er, men i mig skaver det så jag hör dagens texter. Det skaver för att jag vet hur oförmögen jag är att leva upp till det Jesus begär av mig.

Jag vill inte helt enkelt inte tillräckligt mycket alla gånger.
Jag är alldeles för självupptagen och vill själv vara subjektet i mitt liv.

Kanske är jag inte ensam om att känna så.

Kanske lägger du liksom jag för mycket fokus på ytan; att gå ner lite till i vikt så att jag blir snyggare. Att få köpa kläder, smink eller prylar till hemmet för att vinna andras beundran.

Kanske har du liksom jag gjort saker för att få andras beröm, för att imponera på någon eller bara för att få känna mig lite bättre än andra. Då mitt goda handlande bara kommit sig ur självuppfyllande eller för att döva dåligt samvete.

Som om andras gillande är det som ska ge min själ frid.

Kanske har du liksom jag tagit nederlag, brustna relationer, hinder på vägen, ibland något så bagatellartat en trasig mobiltelefon, som personliga kränkningar. Lagt allt fokus på det som inte fungerar och låtit självupptaget klagande ta allt för mycket plats. Som om hela tillvaron bara kretsade kring mig?

Jag vet inte, jag kanske är helt ensam med att känna, handla och tänka så här, men jag tror ändå att vi alla hamnar där nu och då – i det självcentrerade och inkrökta.

Då det som styr mitt liv är den bild jag vill att andra ska ha av mig. Eller så styr mitt missnöje över i livet inte blev lika bra som alla andras, och jag lever i jämförelse.

Hur kommer det sig? När vi faktiskt för det mesta har mycket att vara tacksamma för?

Kanske för att vi inte kan annat. För att vi desperat försöker fylla ett hålrum i själen och då blir centrerade i oss själva. För att vi måste.
För om en människa inte känner någon tillit till att omvärlden faktiskt omfamnar henne, så riskerar hon att tro att hon är utelämnad åt sig själv. Då blir fokus i livet projektet ”jag” eftersom vi tror oss behöva prestera oss till vårt eget värde.
Allt vi tar oss för blir sedan ett led i att bygga detta ”jag”.
Och när livet sviker och vi inte längre kan ägna oss åt vårt eget navelskåderi står vi handfallna. Kanske är det just då många väljer att fly, genom missbruk eller att distansera sig från de nära relationerna.

Jag tror att det är med dessa tankar i huvudet som vi får närma oss Jesu skavande ord: ”Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.”

Att det är vårt yttre jag som vi behöver släppa taget om. Tron på att vi kan räkna ut livet och på egen hand och på så vis ta bort känslan av livet borde vara mer.

För vad hjälper det egentligen enmänniska om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?
Om vi tappar bort oss själva i jakten på världens erkännande? Är då erkännandet ens något värt?
Blir inte ALLT bara tomt då?

Det är ju när vi försöker greppa tag om livet som vi förlorar det och går vilse i den stora tomheten.

”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Orden finns inte bara i dagen evangelietext. De finns i tre av evangelierna, Mark 8, Luk 9 och i dagens text Matt 16. Det ökar sannolikheten i att han faktiskt sa just så.

Om någon vill… det vilar något oerhört viktigt i just de orden.

Vi måste vilja.

Drivkraften att följa Jesus måste vara den fria viljan. Att jag var dag i mitt liv vilja säga: ja och väljer ett liv tillsammans med Gud, varje dag.

Ett liv där jag istället för att lita mer på det jag kan göra för mig, våga lita på det Gud kan göra för mig.

Att leva så är att leva i efterföljelse.

Det handlar kanske djupast om längtan, en längtan efter sant liv som är så stark att vi bara måste välja ett liv i tillit till Gud.

Jesus använder korset som bild för att förklara.
Det är en stark symbol. Ett avrättningsredskap där den dömde tvingades bära sina egna tvärbjälkar till avrättningsplatsen utan möjlighet att ställa några som helst krav eller komma med invändningar.
Det är en bild för total överlåtelse, ända in i döden, för att ta ansvar för det öde som är mitt. En bild för tillit.

Det, är att leva i efterföljelse.

För efterföljelse handlar om ett sätt att tänka, en inställning. Om att osjälviskt och tillitsfullt lämna över mitt liv i Guds händer och lägga fokus på det som har riktning framåt.

Superläskigt, jag vet.

Men nyckeln är att förstå att jag inte behöver vara subjektet i mitt liv eftersom någon redan har mig som subjekt: Gud själv. Var och en av oss är Guds subjekt.

Medan världen värderar människor som har makt, rikedom och skönhet så ser Gud oss med helt andra ögon. Jesus vet att vi är oförmögna att i allt leva upp till ett alltigenom osjälviskt liv. Och trots det ser han på oss med kärlek. Och det är där, och ingen annanstans, som vi tydligast möter honom. I det det sårbara och ibland trasiga, i det som faktiskt. Då jag anar att jag är älskad, som den jag djupast är, inte som den jag självupptaget vill försöka skapa, utan som den Gud ville. När jag kan stå för det jag som är Guds skapelse och inte min egen.

Världen, den fungerar förstås på det sätt som vi tillåter den att fungera. närvarande.
Därför är efterföljelsen så viktig. Då vi lever i överlåtelse och dödar bilden av att det perfekta jaget och att lycka går att räkna ut, så trotsar vi världsordningen.

Vi får börja i det lilla och leva så ärligt vi förmår, så att vårt sätt att vara ger andra mod att göra det samma.

En som gav upp sitt liv för sin tros skull var Sankt Botvid, som vi firar alldeles särskilt idag.

Berättelsen om Botvid är full av mirkel och makalösa händelser. Och kanske är det så: att det är först när jag släpper taget om mitt eget jag som under faktiskt kan ske.
Vem vet då vilka saker jag kommer få se och uppleva, vilka mål jag kommer att få besöka och vilka människor jag kommer att möta om jag låter Gud styra livet.

Kanske kommer mirkel att ske.
Nya möjligheter öppna sig.
Och tomheten fyllas av liv.

Det är mitt hopp.